Så Länge Du Är Nära

Du brukade alltid sova så tungt. Tungt, men ljudlöst. Din bröstkorg reste sig högt och sänkte sig djupt om vartannat, men aldrig någonsin gav du ifrån dig några ljud. Du var så fridfull att iaktta.

Du pratar inte i sömnen, men ibland berättar du med din kropp berättelser om dem drömmar du bakom stängda ögonlock upplever. Du ler ibland, men oftast sparkar du bara till eller rullar lite lätt i sidleds. Jag brukar föreställa mig vad det är du ser, som inte jag ser. Vad drömmer du om och vilka platser besöker du? Kanske ställen vi besökt tillsammans, eller platser du aldrig fått se. Jag glömmer alltid bort att fråga, jag minns det bara när du sover. Du är så fridfull att iaktta.

Jag vill att du ska veta att jag inte vill vara någon annanstans än just här med dig. Jag säger det aldrig, men jag tänker det hela tiden. Mina tankar blir sällan till ord och mina ord är sällan mina tankar, tyvärr finns där inget samband. Du vet det innerst inne.

Du sover sämre nu för tiden, det är väl fullt naturligt antar jag. Även om du fortfarande sover tungt, är du inte lika tillfreds. Du ger ifrån dig läten, ett svagt pipande ljud som följer dina andetag, och det var länge sedan jag såg dig le i sömnen. Jag förstår att det gör ont, det gör ont även i mig. Trots att det är i sömnens land som du är som mest fri så syns det tydligt att du inte kan bli helt kvitt smärtorna. Nu för tiden rycker du hastigt och plötsligt till, vilket får både dig och mig att vakna. Det blir liksom aldrig någon riktig vila.

Jag har börjat tänka på den första gången vi träffades. Det var på fest hos han Jakob, mäklaren. Minns du?

Folk var fulla och glada. Agge, Robert och jag stod i baren den kvällen, vi hade lovat Jakob att hjälpa till. Agge som jobbade tre nätter i veckan på krogen blev plötsligt vår boss som styrde och ställde med precis allt. Tur var väl det, vi hade ingen aning om någonting och kunde knappt vispa ihop en Gin och Tonic på egen hand. Så plötsligt, när jag precis överlämnat en dåligt blandat screwdriver till någon kostymnisse, stod du där framför mig.

Du ville ha ett glas vatten. Jag fick springa iväg till toaletten, vi hade ju inget vatten i vår provisoriska bar. Först när jag kom tillbaka synade jag dig ordentligt från topp till tå och jag föll på plats. Bokstavligt talat, jag krockade ihop med Agge som precis svängde runt med en överfylld shot-bricka. Där låg jag på golvet i en enda hög, med billig sprit över hela skjortan och med blod rinnandes från läppen. Agge skrek på mig och min läpp pulserade i takt med musiken, men det enda jag kunde fokusera på var det fyllda vattenglaset jag höll upp i luften, som en trofé över mitt huvud. Jag hade inte ens burit en OS-medalj med den stolthet jag bar det vattenglaset. Ditt vattenglas.

Jag måste ha sett löjlig ut när vi satt där sen, jag garvar bara av att tänka på det. Jakob var ju ganska så kraftig om du minns, så jag drunknade tusenfalt i skjortan han lånade mig. Det kändes ändå oviktigt. Varför ville du ens hänga med mig efter min lilla uppvisning bakom baren? Jag räddade ju ditt vattenglas i och för sig, men om det är allt som krävs för att imponera på damerna borde jag totalt förändrat mitt ”game” många år innan den kvällen. Att alla disco-pass på gymmet och alla läckra moves på dansgolvet skulle varit förgäves har jag dock svårt tänka mig.

Du var den första nykterist jag någonsin träffat, det är helt sant. Förutom min farbror Kenta då, men anledningen till att du var det berodde inte på svår njursvikt. Det var bara något du ville göra. Du sprang också maraton, utbildade dig till läkare och volontärarbetade till och med å barncancerfondens vägnar. Jag hade jobbat på samma kontor i fyra år, spelade fotboll strax över korpen-nivå och ett av mina största vardagsbesvär var just då att jag inte hade några maka strumpor att ta på mig. Förstår du hur fantastisk du framstod, jämfört med mig?

Det var tydligen en riktig rökarfest, men det märkte ju aldrig vi. Det var betydligt lugnare uppe på övervåningens balkong, även om vi ibland fick besök av någon snacksalig fyllbult. Du förde dig engagerat när du pratade, oavsett om du berättade om dagens frukost eller barnen du träffat när du volontärarbetade. Det var som om allt som hände och allt du upplevde var så oerhört viktigt. Inte på ett pretentiöst vis, du verkade bara värdera alla de ögonblick som livet slängde åt dig. Det var svårt att inte falla för dig.

Sommaren var i sitt esse den kvällen och det var varmt hela natten igenom. Jag tror klockan började närma sig tre när dina vänner hittade oss och bad dig att dela taxi med dem in till stan. Jag ville inte att du skulle sticka och jag tror heller inte att du ville det, men självklart gjorde du inte dina vänner besvikna. Det gör nästan ont att tänka på det nu, hur du ställde dig upp för att gå. Jag flög upp och min oversize skjorta fladdrade till. Jag måste ha sett ut som en dåligt klädd pirat, så jävla löjligt ful var jag.

”Har du en penna?” undrade du.

Senare den kvällen när jag la mig för att sova, la jag mig inte ensam. Jag la mig med en känsla som jag aldrig tidigare hade upplevt. Jag var upprymd, sprallig och hade ingen som helst kontroll över mina värkande kindben. Innan jag släckte lampan, läste jag en sista gång, för hundrade gången, lappen du gett mig. På lappen fanns ett telefonnummer följt av texten.

”Tack för vattnet – Elsa”

Inatt sov du inte en enda sekund. Varje gång du flämtande var tvungen att springa iväg till toaletten  följde jag med dig och stannade hos dig tills du var helt klar. Trots att du satt med böjd nacke och huvudet nedsänkt i toaletten hade din kropp en stolt hållning. Inte ens där och då, i ett av dina svagaste ögonblick kunde du släppa din själsliga styrka och glädje. Du log mot mig, ett djupt leende och jag tror aldrig att du har menat ett leende lika mycket som då. Inatt sov jag inte en enda sekund.

Jag tänker på Nice ibland. Hur vacker du var när du stod där i hamnen, din tunna favoritklänning liksom klängde runt din kopp likt ett barn kring sin moders vader. Även om det var mitt i Mars hade våren kommit för länge sedan. Vi var bruna, rörda av solen. Solkysst är ordet jag söker.

Du hade känt dig allmänt sliten hemma i Sverige sedan ett tag tillbaka. Vi hade precis flyttat ihop, på jobbet var det alltid för mycket att göra och det var mycket strul med familjen hemma i Stockholm. Du kände ingen ork och när du inte ens orkade ta dig iväg till volontärdagarna, som var det du gillade allra mest, förstod jag att något var fel. Som jag befarat blev du sjukskriven för utbrändhet av din läkare. Några månader till att börja med, för att sedan träffas på nytt och se hur du mådde då. Dagen efter bokade jag resan till Frankrike och en dag senare köpte jag våra förlovningsringar.

Vi var i en grannstad till Nice, Antibes när du tackade ja. De flesta ställena var stängda den tiden på året, men vi lyckades hitta ett mörklagt litet hak inte alls långt från havet. Jag hade planerat att göra det klassiskt, gå ner på knä mellan varmrätten och desserten, men lyckligtvis hade jag glömt ringarna på hotellrummet. Såhär i efterhand är jag säker på att du sagt nej enbart tack vare de lökiga omständigheterna. Vi åt istället upp maten och köpte med ett sexpack Heineken upp till hotellrummet där vi spenderade natten på balkongen. Jag skulle ljuga om jag sa att det var det perfekta frieriet, att gå ner på knä mellan burköl tre och fyra, men det var perfekt för oss. Du tackade ja med en gång och för första gången hade vi sex på en balkong. En natt i mars på franska rivieran är relativt varm, men jag skulle ljuga om jag sa att jag sov speciellt skönt där ute på det olje-doftande trägolvet.

Om jag sov dåligt där på balkongen, sov du sämre. På morgonen förklarade du att du knappt sovit en blund och att ditt huvud var redo att explodera. Pulserande huvudvärk, du hade svårt att fokusera. Vi skulle egentligen åkt hem den dagen, men det fanns inte ens nästan en möjlighet att sätta dig på ett flyg i ditt skick. Det var svårt se dig på det sättet, svag. Jag hade tur och lyckades få våra biljetter ombokade två dagar framåt i tiden så vi checkade in på ett dyrt hotell i Nice och spenderade följande dagar i ett helt mörklagt rum. Det var där jag hörde dig gråta för första gången, när du trodde att jag sov.

Du är vacker, sa jag till dig direkt. Du hade fått på dig en vit sjukhusdress och givetvis bar du den på ett sätt som ingen någonsin burit den innan dig. Din genuina stolhet över att vara du lös alltid igenom. Här är jag och jag kommer aldrig be om ursäkt för det, sade du med både din blick och din kropp. Jag bar en olustig känsla minns jag, vi hade verkligen kastats in på sjukhuset så fort vi kom till Sverige. Det skulle göras tester, sa man. Jag såg att även du var orolig, där bakom ditt trötta leende. Vi sov där tillsammans den natten och de tre följande nätterna, sedan var jag tvungen att åka hem och till jobbet. Du skulle få stanna ytterligare en natt för att sedan få checka ut, vilket kändes som den största utmaningen hittills.

Jag undrar om du vet att jag iakttar dig, när du sover, att jag pratar med dig. Ju svårare vardagen blir för dig, desto svårare har du att minnas och hålla koll på småsaker. Jag tror att om jag bara fortsätter prata, så kommer du att minnas bättre. Minnas igen. Jag vet inte om det stämmer, det känns bara så och det kan ju inte skada att testa. Så länge jag har luft i mina lungor, kommer jag att skänka så mycket som bara möjligt på ord till dig. Okej?

Du hade kanske inte föreställt dig att gifta dig med rakat huvud. Det hade heller inte jag gjort, vi såg i ärlighetens namn ganska roliga ut. I alla fall jag, du vet att jag har en ganska konstig form på mitt huvud. På vårt bröllopskort ligger vi bredvid varandra i din säng, du i en otroligt vacker vit dress och med din mammas guldiga halsband kramandes runt halsen och jag i min för dagen hyrda frack. Man gifter sig i frack, sade alltid min far och jag kunde inte annat än att hålla med. Bredvid oss står våra föräldrar, din bästa vän och mina två bröder. I utkanten av kortet kan man skymta vigselförrättaren också, han försöker liksom smita ur bild. Du var så tveksam minns jag, att även jag skulle raka av mig mitt hår. Men det var en självklarhet för mig. Där du var skulle också jag vara, om det så innebar att förlora mina sköna lockar eller ej. Håret växer ju ut sen, hade jag klumpigt sagt till dig. Du tittade bara långt på mig, svarade inte.

Du bor inte hemma längre. Jag försöker att vara hos dig varje dag, men ibland går det bara inte. Det gör så ont Elsa, när jag inte kan vara där. Jag vet att du tycker det också, även om du aldrig säger det till mig. Du ler alltid när jag kommer, klappar på sängen och visar för mig att du vill ha mig där bredvid. Jag beklagar mig alltid, men du viftar bara bort min oro.
Så länge du är nära, är allt du säger.

Jag återkommer ofta till den kvällen vi träffades. Nu som då förvånas jag över att du ens ville vara med mig, jag var trots allt varken speciellt framgångsrik eller vidare snygg. Jag var precis vem som helst, en kille i mängden och denna historien hade kunnat berättas av vilken annan 25-årig kille som helst. Men du valde mig. Du valde att ge dig till mig och jag är tacksam på en nivå jag aldrig kommer kunna förmedla. Du gav dig till mig, den vackraste och mest värdefulla gåva jag någonsin kunnat få. En sådan gåva kan man inte förtjäna, jag antar bara att man måste ha tur. Lucky me, right?

Jag lever i en bubbla, jag har förstått från alla andra män och kvinnor på gruppmötena att det blir så till slut. Du har varit sjuk i ett år nu, ett helt år av behandlingar och upp- och nedgångar. Vilken jävla fighter du har varit, starkare än mig. Medan du har spenderat nästan all tid på sjukhuset har jag farit runt på en massa olika jävla möten och seminarier runt om i stan. Ibland undrar jag varför, om jag gör det för min egen sinnesro eller för att jag behöver hjälp med att förstå hur orättvist livet kan vara. För orättvist är livets signum, det är livets slogan. I själva verket så var jag på just ett sådant möte när min telefon ringde. En vibrerande telefon innebär något helt annat för mig idag. Den innebär en ren skär skräck och vibrationerna skickar olustiga strålningar genom hela mitt ben och vidare ut i kroppen. Det var din mamma. Tydligen borde jag komma till sjukhuset.

Jag mötte henne i korridoren utanför ditt rum. Hon var likgiltig inför åsynen av mig, men hennes hållning var ovanligt mjuk och avslappnad. Elsa väntar på dig, sa hon och kramade om min högra handled. Hennes blick berättade allt för mig och jag bet mig hårt i underläppen.

Även om jag sett dig vid tusentals tillfällen innan den gången, så har ditt kroppsspråk aldrig vart lika ärligt som då. Dina mjuka ansiktslinjer låg vilande i ditt ansikte, du gav mig ett soft leende när jag klev in i rummet. Du lyfte din vänstra hand mot mig när jag trevade fram mot din brits, riktade den mot mig som om du säkert ville styra min väg mot hamn. Du var min fyr och jag var ditt skepp. Din lätta vikt fick knappt madrassen att bukta nedåt under dig, så späd som du var. Vi visste båda varför jag var här idag.

Elsa, försökte jag men du viftade bort mina ord med din ena hand. Jag kände mig plötsligt liten där jag satt bredvid dig i sängen. Snälla Elsa, lite till bara. Du lät mig prata klart, sen log du bara mot mig. ”Kom” viskade du och jag kunde höra att du var otroligt torr i halsen. Jag lade mig med mitt rakade huvud mot ditt späda bröst. Du andades tungt, men ljudlöst. Din bröstkorg reste sig högt och sänkte sig djupt om vartannat, men du gav inte längre ifrån dig några ljud.

Du ville ha ett glas vatten. Jag fick springa iväg till toaletten kommer jag ihåg, vi hade ju inget vatten där i vår provisoriska bubbla. Inte ens en OS-medalj hade jag burit med en sådan stolthet. Det var ju ditt vattenglas.

Jag var inte borta länge, knappt ens en minut, men när jag kom tillbaka till ditt rum var allt helt förändrat. Färgerna var färglösa och det var lika tyst som i en grav. Rummet var precis som innan helt tomt, sånär som på dig, Elsa min älskade. Jag ställde sakta glaset med vatten på bordet bredvid din säng.

Jag föreställde mig vad det var du såg, som inte jag såg. Vad drömde du om och vilka platser skulle du nu få besöka? Kanske ställen vi besökt tillsammans, eller platser du aldrig fått se.

Du är så fridfull att iaktta när du sover.

3 reaktioner på ”Så Länge Du Är Nära

  1. Charlie! Vilken fantastisk talang du har. Jag visste att din talang för musik är välutvecklad men att du har en sån skrivarådra. Fredrik har ju ordets gåva i både tal och skrift och farmor Kicki är känd för sin skrivartalang.
    Lycka till med ditt skrivande! Jag ska följa dina inlägg med förtjusning.
    Kram
    Harriet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *