Mörk Natts Ensamhet

Hon väntade urets
Sista flämtande slag
Tveka lyckans berusning
Då natt stöptes ur dag

Inte alls svårt för skrattet
Det behagar hon väl
Inte alls var det folket
En socialt präglad själ

Det var livet hon ledde
Som evigt ändras så snabbt
Som ibland verkar väl lätt
Ömse mörkaste natt

I denna mörkaste timme
Hon befann sig just då
Kanske var det just skäl nog
Att hon då borde gå

För i ett töcken av toner
Sång med rak melodi
Fann hon en känsla
Som till slut slog sig fri

Den var tunn där i magen
Kittla skrattet ur hals
Och när den så nådde knäna
Bröt hon ut i en vals

Svepet drog över golvet
I en kär tretakts lunk
Och när han tornade upp sig
Den till fötterna sjönk

Musik som kan tystna
På blott en snabb sekund
Och ånyo ta flamma
Efter lika snabb blund

I den tystnad de bytte
Både blick och en mun
Värmen varm börja stiga
Inte alls lika tunn

Men i halsen den fastna
Där den förr kittla skratt
Då hon åter fick minnas
Sin mörkaste natt

Hon var lovad en annan
En som hade rest bort
Hennes ursäkt var vänlig
Om än lite kort

Lovad bara i sinnet
Och icke med kropp
Till en man som fått tacka
Tidigt i livets lopp

Det var minnet som värkte
Under mörkaste natt
Kanske var det ock minnet
Som lockat till skratt

Att han ledde så varsamt
Inget trampa på tå
Hon visste då ingen
Som dansa just så

Han kommer inte tillbaka
Den resan har inget slut
Dock står dörren öppen
På gnisslande lut

Han kommer inte tillbaka
Detta man vet
Men hon var nog så trött nu
På mörk natts ensamhet.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *