Inte Nudda Golv – Del 3

Life is what happens when you are busy making other plans.
Det var John Lennon som sade det och det var också det enklaste sättet att förklara hur mitt liv flöt på åren som följde min brors bortgång.

 

Det var med gråten i halsen mina föräldrar vinkade av mig vid tåget när jag i varma augusti packade ihop mitt liv för att spendera mina tre gymnasieår i Norrbotten. Det fanns skolor betydligt närmre än så, det vet jag mycket väl, men jag behövde vända blad och hitta något nytt, något annorlunda. Jag behövde smaka på nya smaker. Givetvis stod både mamma och pappa bakom mitt beslut, men trots det skulle det komma att vara fyra krampartade händer jag fick bända loss för att slutligen få komma ombord på tåget som skulle ta mig långt hemifrån.

Lyckligtvis var det inte en resa som gjordes på egen hand. Både jag och Alice hade kommit in på samma skola, en naturinriktad linje, och vi skulle dessutom få bo i samma korridor. Skolan framstod trots sin tuffa inriktning som en ganska så ledig skola, eller som min pappa så fint och enkelt uttryckte det: ”Den fullkomligt andas hipster och gräs”
Han visste dock innerst inne att han inte behövde oroa sig för mig. Jag hade aldrig druckit så mycket som en droppe alkohol, även om mitt liv under början på högstadiet varit både bråkigt och problematiskt. Det fanns ingen dragning, ingen åtrå och efter att ha läst om hur det kan påverka ens kropp bestämde jag mig tidigt för att överlämna ruset och livet i mörkret åt andra. Att han sen trodde att hans lilla oskyldiga flicka skulle beblanda sig med cigaretter och övriga droger, det fick mig mest bara att dra på smilbanden.

 

Jag tänker ofta tillbaka på tiden mellan begravningen och gymnasiet. Alice bodde fortsatt hos oss och relationen med hennes mamma var fortfarande svår. Hon träffade flertalet nya män, som sällan var bra för varken henne eller Alice. Utan att egentligen hantera ämnet eller lägga allt för mycket vikt vid det så blev hon bara kvar hos oss. Jag vet inte ens om mina föräldrar någonsin tog upp ämnet med mig, utan så småningom skulle det komma att se på henne lite som en extra dotter. De både förlorade och fick något kärt på samma gång och jag såg hur de tittade på henne. Hon var mer än bara älskad.

Min resterande högstadietid förändrades snabbt helt och hållet och man viskade inte längre efter mig i korridoren när jag kom gåendes. Man ville heller inte vara min vän, på så vis var det inte speciellt annorlunda, men jag var inte längre utsatt för några smädelser eller långa blickar. Jag fick vara för mig själv och det gjorde mig ingenting, att åter bli vän med de killar och tjejer som alienerat både mig och min bror under så många år var ett svek jag aldrig skulle begå. Med all den nyfunna ron i tillvaron fick jag möjligheten att fullt ut fokusera på mina studier och när skoldagen sedan var över spenderade jag och Alice resten av vår vakna tid tillsammans.

Efter att ha delat så mycket och efter att ha bott tillsammans i flera års tid, fanns det ingen annan lösning än att vi skulle söka till samma gymnasium. Jag minns våra fumliga fingrar när vi rev upp svarsbreven, hennes kittlande leende när hon skrek ut att hon kom in. Våra gemensamma tårar när även mitt brev bar på positiva nyheter. Minst tre år till skulle vi få tillsammans. Den natten låg vi vakna till långt efter midnatt och pratade, tänkte och bollade fram och tillbaka om hur framtiden där uppe i norr skulle komma att se ut. Hon var rädd att jag skulle träffa någon och att hon skulle bli ensam om kvällarna. Jag var rädd att hon skulle träffa någon ny vän som var både smartare och mer vacker än vad jag var. Vi försäkrade varandra om att vi skulle hålla ihop, oavsett hur vackra och smarta folket i Norrbotten var. Vi lovade att det alltid skulle vara vi två och bara kort därefter somnade Alice in. Jag försköt sömnen ett litet tag längre. Det fanns något i rummet den där kvällen, en sorts tyngd i luften. Jag hörde hur Alice andades i otakt borta i sin säng, utan några snarkningar. Hon var vacker till och med när hon sov. För första gången på väldigt länge kittlade det till i maggropen när jag tänkte på framtiden och allt vad den skulle komma att bära med sig. Jag var 15 år gammal och visste redan där och då precis vad jag ville bli när jag blev stor. Innan jag somnade, sträckte jag mig efter fotografiet på mitt nattduksbord, som i två och ett halvt års tid aldrig varit annat än uppställt och rättvänt. Innan jag somnade pussade jag min lillebror på pannan och sade högt för mig själv.

”Allt för dig”

 

Tiden i och utanför vår nya skola flög förbi. Efter bara några veckor var vi hemmastadda i den lilla staden, även om vi i ärlighetens namn sällan befann oss speciellt många meter utanför campus. Korridorerna man bodde i låg i anslutning till själva skolan och i området fanns egentligen allt man behövde för att klara sig skapligt. Där fanns ett litet trivselköp, det självklara biblioteket och till och med ett litet café. Jag brukade aldrig gå till caféet, men på väg till och från skolan brukade jag och Alice alltid vinka glatt åt en liten välklädd herre som satt vid exakt samma fönsterplats, nästan varje dag. Jag hittade också en ny fascination i att springa. Det hela började egentligen redan den första helgen där uppe, när några tjejer i ett av rummen alldeles intill mitt öppnade dörren och bestämde att det skulle vara korridorsfest. Tjejerna hade försynt frågat om vi tyckte det var okej att dem höll fest och givetvis hade vi inte sagt ifrån, även om Alice hade sina invändningar. Men när Bruce Springsteen gormat ”Born In The USA” för fjärde gången på maxvolym insåg jag att jag skulle komma att behöva fler sätt än bara studieböckerna för att rensa mina tankar. Så jag sprang och utan att egentligen lägga någon större vikt vid det, blev jag både uthållig och snabb. Alice brukade emellanåt cykla jämte mig i det belysta spåret, men allt eftersom kvällarna blev kyligare tappade hon också intresset. Det gjorde mig egentligen ingenting att hon slutade följa med. Det var, utöver när jag sov, den enda stunden på dygnet som jag var helt ensam. På ett plan var det otroligt skönt att få vara själv med mina tankar bara för en stund, en timme då och då. Alice var en förlängning av mig och jag av henne, men i spåret var jag bara jag. Det var under löpturerna jag fullt ut tog en paus från omvärlden och det var även där jag emellanåt och i min egen takt hanterade bagaget jag bar. För varje löptur blev mina steg lättare och för varje år där uppe i Norrbotten krympte bördan av mitt bagage.

 

Han hette tydligen Per och jag ogillade honom från första stund. Inte bara för att Alice helt plötsligt kallade honom för sin pojkvän, utan också för att han hade en dryg uppsyn som gjorde det klart för alla inom den närmsta omgivningen att han själv ansåg sig vara lite bättre än alla andra. De hade franska tillsammans, hon och Per, vilket var den enda kursen vi inte tog tillsammans. Det var i början på det tredje året och jag såg mer och mer hur Alice valde att umgås med Per än med mig. Jag hade givetvis varit glad för hennes skulle om det inte varit för den molande känslan jag hade i mitt bröst varje gång Per tittade åt mitt håll när Alice inte såg på. Han avklädde mig med blicken, den kaxiga blicken och frågade alltid med ett lätt huvudknyck, med sin vassa stockholms-dialekt:

”Hur är läget?”

Det dröjde inte lång tid innan hon började hoppa över lektioner. Våra rum låg alldeles intill varandra och varje morgon innan skolan gled jag förbi hennes rum för att känna på handtaget. Allt fler dagar möttes jag av en låst dörr, som indikerade att hon inte ens var där. Först runt lunchtid brukade jag få kontakt med henne, när hon slutligen svarade på mina sms. Korta svar, fler och fler ursäkter. Bara en gång försökte jag konfrontera henne och få henne att förstå att hon inte kunde fortsätta på samma spår. Jag möttes av en hård blick och en fnysning. Om hon bara lyssnat på mig då, kära Alice, hade hon besparat sig själv den förnedring och smärta som Per kort därefter skulle komma att ge henne.

Jag fann min vän utanför dörren till mitt rum den natten. Jag väcktes inte av ett sms eller en knackning. Jag väcktes av hennes tårar. Hon satt på golvet, med ryggen mot väggen och huvudet nedsjunket i sina händer. Det var inga lätta tårar som rann från ögonen och fann ro i de kupade händerna. Tårarna vräkte ut från hennes inre och hittade ingen fast mark alls att landa på. Jag slängde mig ner på golvet och omfamnade henne, tryckte huvudet mot mitt bröst och förde en hand genom det tjocka, bruna håret. Min närhet fick hennes gråt att eskalera och jag höll henne hårt intill mig, släppte inte det fasta greppet för en sekund. Jag visste vart hon hade varit ikväll, hon hade frågat om jag inte ville följa med för en gångs skull. Som vanligt hade jag tackat nej och lämnat henne att ensam utforska verkligheten där utanför böckerna och löpspåret. Hon var nyfiken, Alice. Hon nöjde sig inte med att bara plugga och springa, hennes övertygelse var inte tillräckligt stark för att det skulle räcka hela vägen in i mål. Till skillnad från mig så behövde hon något mer för att orka och vilja. Alice ville festa, hon ville träffa killar. Kanske ville hon göra bort sig en smula också, men inget värre än att man kunde skratta bort det dagen efter. Dansa på bordet eller i värsta fall bli lite för full och somna i någon soffa på en fest. Det var jag som föst henne in i armarna på Per och ingenting annat. Detta låg på mig och där och då fanns det inte många andra utvägar jag kunde se framför mig. Jag tog inte på mig någon jacka innan jag lämnade huset. 

 

Kylan bet i min hud, men det bekom mig inte. Jag passerade trivselköp, kafét och biblioteket. När jag passerade skolan hördes musiken tydligare och tydligare. Born In The USA. Jag ökade gradvis takten och påväg mot Pers korridor mötte jag både okända människor såväl som klasskamrater som gick mot min riktning. Jag gav dem ingen notis, även om flera av dem hälsade på mig, glatt och vaggande. Jag hoppades hela tiden innerligt att den jäveln inte gått hem ännu. Det hade han inte gjort.

Dörren till korridorshuset var öppen och festen där inne var långt ifrån över. Det snabba värmeomslaget när jag klev in fick håret på mina armar att snabbt resa sig. Det var folk i köket, tjo och skrik från ett av rummen lite längre ner i korridoren, men ännu kunde jag inte höra den enda röst jag letade efter. Jag föste bort en klasskamrat som kärleksfullt klängde på mig, även om vi knappt aldrig pratat tidigare. En oundviklig närhet av alkohol. Den tjocka stanken fyllde korridoren och kletiga fläckar av utspilld alkoläsk fick skorna att fästa i golvet. Först när jag tog mig in i allrummet skulle jag komma att hitta rätt.

”Hur är läget?”

Alice darrande röst när hon beskrev exakt vad som hänt, ekade i mitt huvud när jag tog steg efter steg fram mot Per. Bilden av hennes mörka ögon, nedsjunkna och darrande axlar. Per skiftade förvånat blicken mellan mig och sina kompisar när jag närmade mig honom. Doften av Alice hår levde kvar i mina näsborrar och fäktade bort den tjocka stank av alkohol som illvilligt försökte pressa igenom. Det kommer alltid att vara vi två, tänkte jag. Per var nu bara på en armlängds avstånd. Det kommer alltid att vara vi två.

Sista gången jag någonsin slog, var det av alla slag som betydde allra mest. Pers näsblod täckte hela min knutna näve.
Min knytnäve var en canvas, detta var mitt blodiga mästerverk.

 

Det var tufft för Alice att återhämta sig efter allt som inträffat, det var tufft för oss båda, men inom bara ett par månader såg jag att den nyfikna blicken började hitta tillbaka och man såg också tydligt att hon var fast beslutsam att ta ikapp allt det hon missat. Mot slutet av årets första termin hade hon inte bara reparerat dem akademiska skadorna som uppstått, utan det kändes också som att min vän var påväg att hitta tillbaka till sig själv. Vi valde att åka hem över det sista sportlovet och när vi klev av på tågperrongen möttes vi av mina föräldrar som slängde sig över oss likt en flock hungriga hyenor över ett färskt kadaver. När hopen bestående av min mamma och pappa skingrade sig, såg jag en tredje person som stod bakom de två. Alice slängde sig i famnen på sin mamma och kramade henne både länge och hårt.

Det var en bra vecka och vi levde på den resterande del av vår tid där uppe. Länge pratade vi om alla de smaker som Alice mamma överraskat oss med när hon den sista kvällen bjudit på middag med diverse olika små rätter från mellanöstern. När vi snart befann oss i den avslutande skolveckan kunde jag inte annat än längta hem till vår hemstad och till min mamma och pappa. Jag visste att dem saknade mig minst lika mycket, det fick jag berättat för mig en gång per kväll i långa sms. Sedan vi återvänt från sportlovet hade också Alice haft bättre kontakt med sin mamma. Nästan varje kväll talade dem i telefon och jag kunde emellanåt sluta mina ögon och bara njuta när dem snabbt och vant skiftade mellan svenska och arabiska.

Tågresan hem var över på en blinkning och vi hade valt att fira vår student hemma istället för att släpa upp hela släkten genom landet. Vi överöstes av presenter, lovord och pappa höll ett tårfyllt tal om lokföraren vars dotter skulle komma att bli läkare. För första gången på tre år kände jag samma kittlande i maggropen som jag gjort den natten det stått klart att vi kom in på vår skola. Pappa stod där och talade och grät om vartannat, men jag kunde tillslut inte längre fånga upp hans ord. För det var någon mer med oss där i rummet den kvällen som istället fångade min uppmärksamhet. Någon man inte kunde se om man inte tittade tillräckligt noga eller lyssnade tillräckligt nära. Ett kluckande skratt, snabba steg som ven förbi en. Lillebror var här för att gratulera oss. 

Kort därefter fick jag reda på att jag kommit in på läkarutbildningen och att jag var ett steg närmre min dröm. Med tårfyllda ögon och lätta steg skyndade jag hem till Alice, som slutligen flyttat tillbaka hem till sin mamma. Hon mötte mig i dörren och jag slängde mig i hennes famn. Hon kramade mig hårt och höll mig länge utan att säga något. Jag vred mig loss och andfådd frågade jag om hennes brev. Alice tittade ner i marken, letade efter orden.

”Jag skickade aldrig in min ansökan”

Detta var olyckligt nog en resa jag skulle få göra på egen hand. Alice hade aldrig skickat in sin ansökan till universitet, men inte haft mod nog att berätta det för mig. Hon ville inte påverka mig till att inte söka, förklarade hon det med. Hon skulle följa med sin mamma till hemlandet där läget var stabilare nu än när dem tvingats lämna för snart tio år sedan. Alice mamma ville att hon skulle få träffa sina släktingar, kusiner och mormor, innan det eventuellt kunde vara för sent. Jag hade inga ord och ur min mun kom ingenting. Den enda meningen jag kunde utantill, och det enda mening som alltid skulle vara sann, kom slutligen till mig. Jag tog Alice händer i mina.

”Det kommer alltid att vara vi två”

 

Den sista månaden vi spenderade tillsammans innan det var dags för dem att resa gick snabbare än vi hade hoppats på. Min mamma hade erbjudit sig att skjutsa och halvt som halvt motvilligt följde jag slutligen med. Jag visste nämligen inte om jag skulle klara av att ta farväl på det här sättet. Det var en tyst bilfärd, våra mammors lågmälda konversation från framsätet trängde inte igenom den bubbla vi befinn oss i där bak. I bubblan var det bara jag, Alice och vår sorgliga tystnad. Tystnad talar, men här och nu fanns det så mycket jag egentligen ville fått sagt. Så mycket jag ville höra henne säga. Jag vill övertala henne att stanna, även om jag visste att det var för sent. Istället födde vi tystnaden med mer tystnad och utbytte inte ett enda ord på hela bilfärden. Slutligen stod vi parkerade utanför deras gate. Mamma lastade ur väskorna ur bagageluckan, Alice mamma gick igenom handväskan och letade fram sin plånbok och deras pass. Vi, vi stod tysta och tittade varandra i ögonen. Det var ett märkligt skådespel, men det kunde inte hjälpas. Där stod vi framför varandra. En flicka med konstigt hår, en flicka som pratade konstigt. En flicka med en sjuk bror, en flicka med en sjuk pappa. En kvinna som sprang och en kvinna med nyfikna ögon.

”Lova att du ringer mig, så snart du bara kan?” Fick jag slutligen ur mig.

Alice log sitt busiga leende. Hon lyfte upp en av väskorna och placerade läderbandet på sin högeraxel.

”Jag lovar”

Vi möttes i en sista kram och jag drog in doften av hennes hår, med förhoppningen om att jag på något vis skulle kunna konservera och spara den tills vi sågs nästa gång. Efter vad som kändes som en evighet släppte vi så varandras grepp. Jag harklade mig.

”Jag älskar dig, Alice”

Hon tittade ner i marken, backade bak ett par steg och tittade sedan på mig länge och väl, som för att konservera synen av mig.

”Och jag älskar dig, Elsa”

 

Det har gått lite mer än två år sedan dagen vi tog farväl. Studierna går bra, men jag måste erkänna att det är betydligt svårare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag och Alice pratar flera gånger i veckan, men det verkar som att det kommer dröja innan hon kommer tillbaka, kommer hem till Sverige igen. Jag umgås en del med några tjejer från min klass, några av dem har jag faktiskt till och med blivit ganska så god vän med. Tillräckligt god vän för att dem skulle kunna övertala mig om att följa med på en fest härom kvällen, det är inte en sådan sak som händer allt för ofta. Just denna gången är jag glad att jag följde med. Rättare sagt, jag är faktiskt mer än glad.

När Alice ringer ikväll ska jag berätta allt om vad som hände. Hon kommer skratta åt mig när jag berättar att jag bokstavligt talat sprang på någon, redan där kommer hon tro att det är på skoj. Jag vet inte vad hon kommer att säga när jag sedan berättar att jag inte bara gav han mitt nummer utan att vi också spenderade hela kvällen tillsammans, ensamma på en balkong en bit bort från festens muller. Jag bollar fortfarande fram och tillbaka hur jag ska lägga fram det så att hon på riktigt tror mig när jag slutligen berättar att jag tror, hur löjligt det än må låta, att jag faktiskt är kär.

 

Man måste våga vara tappad och förlorad ibland, för att återigen kunna hitta upp. För att återigen hitta fotfästet.

 

___________________________________

Om du missat någon av de tidigare delarna av historien, eller vill läsa mer, hittar du dem här!

 

Prenumerera och få alla nyheter direkt via E-mail!

2 reaktioner på ”Inte Nudda Golv – Del 3

  1. Ja du älskade Charlie! Nu väntar vi nog många på den ” stora” romanen. Här finns det ämne och skrivarglöd! Man grips i själ och hjärta . LYCKA TILL! önskar din farmor.

  2. Grymt bra Charlie. Nu börjar min motivation att stiga….blir mer och inspirerad att gripa pennan och följa med in i fantasins förtrollade värld

    Må väl

    Pappa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *