Inte Nudda Golv – Del 2

Blodet som forsade från den brutna näsan täckte hela min knutna högernäve och om min hand varit en canvas hade detta varit mitt blodiga mästerverk. Slagen avlöste varandra och jag slutade inte fören vår lärarinna spärrade mina armar bakifrån. Hon viskade manande i mitt öra. ”lugna dig, allt ordnar sig”

Men ingenting skulle någonsin ordna sig för mig, så mycket visste jag.


Detta var bara ett av många bråk jag hamnat i sedan den där blomstrande dagen i mitten av Juli för två somrar sedan, men det var aldrig jag som tog första steget. Det var killar och tjejer som jag tidigare sett som mina vänner, vissa av dem goda vänner, som nu illvilligt viskade bakom min rygg när jag kom gåendes i korridoren och som lade små handskrivna, hatiska lappar i min skolbänk. Vissa dagar hittade jag lapparna i min skolväska när jag senare på kvällen packade upp mina böcker för att göra mina läxor. Vissa kvällar knöt jag mina nävar så hårt att nagelbanden vitnade, andra kvällar grät jag tyst och hoppades att pöbeln skulle tappa intresse och att denna terror någon gång skulle komma att upphöra.

Man skrek ’Krympling älskare’ och man skrev ’Hur GÅR din bror?’


Stackars lärare som aldrig visste hur de skulle förhålla sig till mig. Jag blev retad och reagerade. Jag hade gjort fel, men det var samtidigt på sin plats att tycka synd om mig. Avsaknaden av handlingskraft ledde nästintill alltid till att mamma eller pappa fick komma och hämta mig. Tystnaden i bilen påväg hem gick att ta på. Jag var skamsen, det syntes tydligt på mig, men jag var också arg. Arg över alla de elaka saker mina klasskamrater slängde mot mig och min bror. Arg för att ingen hade min rygg och ställde sig bakom mig innan allt urartade. Jag skäms över att tänka på det, men vissa dagar var jag mest bara arg för att jag var jag och att min bror var just min bror. 
Den här specifika dagen var bilresan annorlunda. Min mor tittade på mig i backspegeln, gläntade emellanåt och hon log sitt numer sällsynta leende. Vid ett tillfälle av bilfärden, när vi stod i kö vid ett rödljus, vände hon sig mot mig i baksätet och klappade mig på ena knäet. ”Allt ordnar sig”


Vi var inte ensamma i bilen den dagen. Bredvid mig satt min bror, i sin bilstol. Han var oförmögen att självmant hålla sig upprätt, vilket lett till att man specialtillverkat en bilstol med dubbla bälten och kraftiga spännen. Han var placerad på ett sådant vis att hans ansikte var riktat mot fönstret och världen där utanför. Jag undrade då, och jag undrar det än idag, hur han i alla dessa år hanterade sina intryck utan att kunna dela med sig. Jag undrade hur hans röst skulle låtit nu. Jag saknade hans röst.
Han hade inte förlorat sitt liv, men den där Juli-dagen var den sista dagen han någonsin yttrade ett ord och det var sista gången han rörde på sig utan hjälp från någon annan. Han hade drabbats av ett slaganfall, så kraftigt att han lämnats helt förlamad från nacken till tårna. Förmågan att tala, formulera ord och meningar, var också det förlorat. Han kunde ge ifrån sig svaga läten, men det gick ej att misstas för ord och han valde därför att aldrig tala igen. Pappa hade kort efter olyckan satt mig ner i vardagsrumssoffan och kramat om mig. Om jag inte agerat så snabbt hade man inte kunnat rädda honom, att det handlar om sekunder och minuter vid dessa anfall. Men att se min livliga, intensiva bror vara fången i sin egen kropp på detta vis var ett öde jag emellanåt tyckte kändes värre än döden.


Sjukhus doftar på ett speciellt sätt, gammalt men ändå fräscht. Blandningen av människor, maskiner och desinfektionsmedel. Mötet av blomstrande och vissnande blommor och ett utbyte av folk från olika kulturer från olika delar av världen. Blandningen av gamla och unga. Jag fick följa med mamma och min bror till läkaren den där dagen, mamma hade inte för avsikt att lämna av mig hemma själv efter bråket i skolan. Det var en lång och ståtlig doktor som slutligen äntrade rummet, jag hade träffat han tidigare och vi var alla förtjusta i honom. Han satte sig på huk framför min bror, hälsade mot mamma och mig. Han lyfte på min brors högerarm, fingrade lätt med två fingrar längs med underarmen som om han letade efter den rätta punkten. Han upprepade samma procedur även på den vänstra armen, stannade emellanåt upp som om han hittat rätt, för att sedan fortsätta sin fingerstyrda vandring.


Anledningen till att min mamma bråket till trots varit på gott humör berodde på att man idag skulle inleda en ny typ av behandling. Det var en i mängden av alla de olika typer behandlingar man provade vid helförlamning och uppenbarligen var hon vid gott mod och tro över att det denna gång skulle bära frukt. Jag hade kommit att ta nyheter och besked med en nypa salt och det gjorde mig mest av allt bara ledsen när vi gång på gång kunde konstatera att den tidigare behandlingen inte fungerat.


”Skulle du kunna vänta utanför ett tag?”

Det var mammas sätt att snällt berätta för mig att det var dags för vuxenprat och där var jag med mina fjorton år inte välkommen. Det var när jag lämnade rummet som de vuxna på riktigt utbytte sanningar med varandra. Jag hatade den meningen, men hade inte mycket annat till val än att gå ut och sätta mig i väntrummet precis utanför. Jag stängde dörren till undersökningssalen och från den krympande dörrspringan såg jag uppgivet på min bror, placerad mellan mamma och läkaren, orörlig i vanlig ordning.


Väntrummet var tomt sånär som på en ensam tjej i min ålder. Från det att jag klev in i rummet ögnade hon mig och släppte mig inte med blicken. Det fanns tre stolar att välja på, rakt och systematiskt placerade på led, och givetvis satt flickan i den mittersta. Jag hade alltså inget val annat än att sätta mig alldeles intill.


”Du har konstigt hår”

Jag hoppade till i stolen. Vilken otrevlig sak att säga till någon man inte känner, minns jag att jag tänkte. Helt förbluffad av den plötsliga kommentaren letade jag efter något att ge tillbaka med.

”Du pratar konstigt” blev mitt svar.

Flickan var mörk i hyn, otrolig vacker och den hårda brytningen fick mig att utgå från att hon inte var född i Sverige.
Hon tittade ner i marken framför sig.

”Min pappa är sjuk”

Jag blev återigen ställd av hennes rättframma sätt att tala på. Det var som att isen var bruten långt innan jag ens klivit in i rummet. Hon fick mig att känna mig bekväm med sitt onekligen ovanliga beteende. Jag vred mig lite i stolen. 

”Min bror är också sjuk”

Flickan tittade upp mot mig och försköt sin placering på stolen en aning, på så vis så att överkroppen var riktad rakt mot mig. Hon log ett blygt leende.

”Jag heter Alice”

Alice och jag skulle omedelbart komma att bli bästa vänner.

 

Även om vi inte gick i samma klass eller ens samma skola var vi från den dagen oskiljaktiga, Alice och jag. Så fort skoldagen var slut möttes vi upp på våra cyklar och hojade gemensamt hem till mig. Jag hade en mycket bättre cykel än vad hon hade, så hon kämpade för att hålla mitt tempo både uppför och nedför. När hon slutligen svängde in på vår uppfart, svettig och med djupa återhämtande andetag, stod jag alltid där lutad mot husväggen med cykeln parkerad mot sitt stöd. Retsamt frågade jag henne vad klockan var vilket alltid fick henne att skratta och jaga mig in genom ytterdörren.


Jag älskade att äntligen ha någon att skratta med. Problemen i skolan upphörde inte, jag var utfryst och hackad på, men allt det där kändes överkomligt när jag visste att jag skulle få träffa Alice så snart skoldagen var över. Jag märkte också att hon uppskattade mig på samma plan. Hon pratade sällan om sin familj eller bakgrund, men jag visste att hennes pappa var svårt sjuk och att dem hade dåligt med pengar. Mamma brukade alltid sticka till Alice några matlådor att ta med hem till familjen och emellanåt fick hon också en påse med överblivna kläder. Alice var tacksam och noggrann att tacka även från sin mamma, som spenderade större delen av dygnet med att se efter Alice pappa.


Om Alice gillade mig, så var det ingenting mot hur mycket hon gillade min bror. Hon ville alltid att han skulle vara med, även om det oftast bara innebar att vi rullade in honom i rummet där vi för stunden befann oss. Hon var extremt mån om att alltid tala till oss båda, även om han inte kunde besvara henne. Det var underbart att se hans ögon glittra till varje gång Alice sade hans namn. Han log med sina stora ögon.


Det var hennes idé att vi alla tre skulle återvända till baracken på den övergivna tomten nedanför vårt hus. Mamma var till en början inte speciellt förtjust i idén, men gav till slut med sig. Lillebror skulle nog må bra av att få komma ut en sväng, kom hon slutligen fram till. Hon stod i dörröppningen och följde oss länge med blicken när vi sakta rullade ner honom för uppfarten. Sanningen är att detta var den första gången sedan den olyckliga sommardagen för två år sedan som jag själv skulle återvända.
Allt var sig likt, inte en möbel var flyttad på. Tiden där utanför dörren hade traskat vidare, men inuti baracken hade inte en endaste sekund gått. Jag togs tillbaka, omedvetet och olustigt. Alice måste ha uppfattat detta, för hon tog min hand och kramade den hårt. Jag visste vad hon skulle föreslå innan hon ens öppnat munnen och trots att jag visste att mamma skulle döda oss om hon fick reda på det, ställde vi oss på varsin sida om min bror. Hans blick gick från mig till Alice och sedan tillbaka igen. Han blinkade sitt godkännande och jag lossade spännbandet som höll honom på plats i stolen. Min lillebror hade aldrig tidigare varit så lätt att bära som han var där och då.


Från sin plats i fåtöljen följde han vår framfart när vi slängde oss från station till station. Alice och jag hoppade och skrattade, min lillebror iakttog och hans blick skiftade levande fokus mellan oss två. Jag klättrade upp på det höga skåpet, det där typiska gamla skåpet man vanligtvis hittade i omklädningsrummet till en gymnastikhall på den tiden. Jag vände mig mot min bror. Idag, precis som för två år sedan, satt han i fåtöljen utan ge ifrån sig några som helst ljud. Han tittade på mig och jag mötte hans blick. Alice var i andra änden av lokalen, fullt upptagen med att klamra sig fast mellan en soffa och ett bord. Plötsligt var det bara han och jag i rummet. En solstråle letade sig igenom ett av de skitiga fönstren och träffade honom rakt i ansiktet. Kisandes ryckte han till, skymde ansiktet med ena handen och ställde sig sedan upp i fåtöljen. Han såg så ung ut, där han stod och tittade på mig. Det rågblonda håret var ruffsigt och hans strumpor var omaka. Det där leendet han gav mig, som sträckte sig från öra till öra, skar i hela min kropp och fick mig att känna mig svag. Den salta tår som träffade min underläpp tog mig tillbaka till verkligheten. Nedanför skåpet stod Alice och tittade på mig med ett frågande ansiktsuttryck. I fåtöljen satt min orörlige bror. En smal tår dansade nedför hans ena kind och försvann sedan in under hakan.


Mamma skulle när som helst skulle börja bli orolig, så vi bestämde oss för att återvända hem. Vi spände åter fast min bror och både jag och Alice ryckte unisont till när vi vid ett tillfälle under tillbakafärden tyckte oss höra ett svagt kluckande från rullstolen framför oss. Om man inte vetat bättre hade man kunnat tro att pojken i rullstolen framför oss faktiskt skrattade.

 

Året som följde kantades av dåliga nyheter. Alice pappa gick bort i slutet av februari och hennes mamma var inte kapabel att ta hand om henne helt på egen hand. Hon fick flytta in hos oss under den perioden och jag är tacksam att mina föräldrar gick med på det. Vi spenderade all tid utanför skolan tillsammans. Vi cyklade, vi pluggade och vi grät också tillsammans. Lillebror fick inte vara med oss lika mycket längre, han var hela tiden mycket tröttare än förut och insjuknade periodvis vilket gjorde att han kunde vara helt sängliggande i veckor i sträck. Jag hade i flera års tid försökt förbereda mig mentalt för den dagen då han inte längre skulle finnas hos oss, men i takt med att han blev sämre blev också min mur lägre. Det gamla syskonfotot på oss två jag alltid haft på nattduksbordet var nu nerlagt i en byrålåda. Jag kunde inte längre se varken den unga och vilda eller den äldre, sjuka versionen av min lillebror utan att känna mig både knäsvag och ledsen. Den kvällen han fick köras in med ambulans till akuten efter att ha varit med om ett nytt anfall, var också kvällen jag i flera års tid stålsatt mig för och väntat på. Min lillebror avled sent den natten. Han blev tolv år gammal, men fick tyvärr bara leva i nio.


Jag har inte så många minnen från begravningen, men jag minns den fina, vita kistan med röda rosor på. Jag tänkte att den var alldeles för stor för ett barn, men jag var osäker på om hans kropp ens fanns inuti den. Jag minns också att jag inte släppte blicken från det fotografi man placerat på toppen av kistan, ett fotografi taget i farten. En pojke som sprang, men som för en kort sekund stannade upp för att tillåta ett kort att tas. Sedan sprang han säkerligen vidare, klättrade upp i ett träd eller cyklade ner till badet för att svalka av sig. Alice som satt bredvid mig tog min hand och kramade den hårt. Ceremonien var över. Prästen hade tystnat och jag skulle nu få gå fram för att ta ett sista farväl. Jag släppte Alice hand och ställde mig upp, gick med sakta mak fram mot den borte änden av kistan. På det vita locket placerade jag först min ros och sedan en öppen hand. Jag slöt ögonen bara för en kort stund och var direkt tillbaka där allt började, i baracken på den övergivna tomten nedanför vårt hus. Men min bror var inte längre mörk runt ögonen och hans axlar var heller inte djupt nedsjunkna. Han kastade sig upp på pingisbordet och flög direkt vidare till fåtöljen. Idag var han ostoppbar.


Där stod jag, en syster som saknade sin bror. En plötslig lättnad infann sig, han skulle nämligen få vinna den här gången. För där min lillebror nu befann sig skulle han aldrig mer behöva falla och han skulle aldrig nudda golv igen.

 

Har du missat den första delen, eller vill läsa den igen? 

Klicka här för ’Inte Nudda Golv – Del 1’!

 

 

Prenumerera och få alla nyheter direkt via E-mail!

4 reaktioner på ”Inte Nudda Golv – Del 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *