Inte Nudda Golv – Del 1

Fotfästet är inte lätt att återfå, när det väl är förlorat. Oavsett hur starka dina ben må vara, helt oberoende av din inställning, krävs det något utöver det vanliga för att återigen kunna stå rakt och stabilt på två ben. Ibland försöker vi ställa oss upp alldeles för fort vilket oundvikligt bara leder till att man ramlar igen. Man måste våga vara tappad och förlorad ibland, för att återigen kunna hitta upp. För att återigen hitta fotfästet.
Jag var inte alls gammal när jag för första gången tappade balansen.

 

Det var högsommar, jag minns både lukterna och smakerna som hägrar i mitten av Juli. Den fuktiga känsla som omfamnar hela ens kropp, vindens ljumna smekningar. Jag kan än idag se framför mig hur vi cyklar där, jag och min lillebror. Hela morgonen hade vi jäktat runt, rädda för att ödsla ens en enda sekund av vårt enormt värdefulla sommarlov. Förmiddagen hade vi spenderat nere vid badstranden. Mamma hade med andan i halsen precis hunnit ikapp oss med varsin liten matsäckspåse precis innan vi trampade ner för garageuppfarten. Tydligen var vi tvungna att få i oss några mackor, för att orka hela dagen. Efter att solen helt på egen hand torkat våra kroppar hade vi sedan cyklat vidare från badet till en liten barack som stod på en övergiven tomt alldeles nedanför vårt hus. Där inne fanns en massa gamla möbler samt ett trasigt pingisbord och vi brukade alltid leka den spännande leken ”Inte nudda golv”. Jag vann alltid, min lillebror var så mycket mindre och kortare än vad jag var och kunde inte riktigt slänga sig emellan fåtöljerna och borden med samma framgång. Han föll nästan alltid ner på marken och skrek i ren förtvivlan när han insåg att jag fortfarande balanserade på armstödet till någon gammal naggad fåtölj. Jag var så mycket starkare än vad han var.

 

Denna dagen bar dock något annorlunda med sig. Min bror cyklade långsammare än vanligt och när jag slängde upp dörren till den gamla baracken sprang han inte in och vräkte sig upp på pingisbordet som han alltid annars gjorde. Med sakta mak lutade han istället sin cykel mot husväggen och tog noggrant steg för steg uppför den lilla trappen som ledde in. Han var mörk runt ögonen och hans hållning var dålig, axlarna djupt sänkta. Jag tänkte inte mer på det. 

 

Jag slängde mig från soffan till den närliggande fåtöljen och klättrade sedan upp på ett högt skåp, ett typiskt gammalt skåp man vanligtvis hittade i omklädningsrummet till en gymnastikhall på den tiden. Först när jag skulle ta mig vidare till nästa punkt insåg jag att min bror inte gav ifrån sig några ljud överhuvudtaget. Jag vred huvudet för att se vart han befann sig och insåg snabbt att han inte ens lämnat den första fåtöljen. Han satt bara där, lätt vinglig på armstödet med ryggen vänd mot mig. Jag sade hans namn, först lågt sen lite högre, men fick inget svar. Jag minns att jag blev arg på min bror, min lilla bror, för att han inte lekte leken som det var tänkt. Jag hoppade ned från skåpet och halvsprang mot honom. Halvvägs fram skulle jag komma att stanna. Jag såg från avstånd hur min brors axlar skakade intensivt och jag fortsatte vandra framåt, nu med sakta mak. När jag var precis bakom honom hörde jag ett lågmält gråt som snabbt tilltog i styrka. Jag lade en hand på hans axel och kände hur varenda liten muskel var så spänd att det kändes som om han skulle explodera. Plötsligt tappade han medvetandet och föll ihop i mina öppna armar.

 

Det sägs att trauman kan orsaka minnesluckor och jag önskar att så hade varit fallet även för mig. Tyvärr så minns jag allt. Hur jag först stirrade på min medvetslösa bror, totalt handlingsförlamad och skrämd. Hur jag sedan sprang ut från baracken med hans lilla, men tunga kropp i min famn. Jag minns att vägen från baracken till vårt hus aldrig någonsin varit så lång som just den här dagen och framförallt minns jag den mening han gång på gång kved, viskade innan vi slutligen nådde hela vägen hem. Den sista meningen min lillebror någonsin sa till mig.

”Det gör så ont”

 

 

 

Är du sugen på att läsa fortsättningen och ta reda på hur det går?
Klicka här för att läsa ’Inte Nudda Golv – Del 2’!

 

 

Prenumerera och få alla nyheter direkt via E-mail!

 

 

5 reaktioner på ”Inte Nudda Golv – Del 1

  1. Åh vad fint och sorgligt?. Du skriver verkligen med inlevelse i dina texter, jag såg hela händelseförloppet framför mig.

  2. Må din lust att skriva alltid finnas kvar! Du har allt som behövs för att nå fram till en läsande publik!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *