En Historia Om Ingenting

En historia om vad som händer när ingenting händer, vill jag berätta. Hur berättar man egentligen en historia om ingenting?

Kanske kan man flyktigt beröra den uppjagade affärskvinnan som just passerade mitt bord. Hennes hår var hårt knutet i nacken, minen stel och sammanbiten som om hon inte ville visa sig svag genom ens en antydan av ett leende. Den gråa rocken hon bar var noggrant snörad i midjan och byxorna med pressveck var stela och mörka. Den snabba blicken vi utbytte var tillräcklig för att jag skulle kunna se hennes lidande framfart.

En rak och målmedveten blick, fokuserad men frånvarande. Som om hon alltid var någon annanstans än här och nu.

Kanske kan man tala en kort stund om den stressade mamman och hennes lilla son som några bord bort försöker inta dagens lunch. Det lilla barnets tårar som avlöses av moderns manande och uppgivna hyschningar. Hon är trött, de obrydda klädvalet och den slöa hållningen avslöjar det. Varje gång det lilla barnet upphör att gråta, för att möta sin mors blick och motta skeden med pressad barnmat, ler de trots allt mot mot varandra.

Trötta, men nästintill sagolikt närvarande.

Kanske kunde man hantera den unga tjejen som snudd på fyllt hela kontinenten med sina tjocka studieböcker och pennskrin. Kan man skriva en rad om det osäkra leendena hon ger mig, eller ifrågasätta varför ögonen bakom de tjocka, hornbågade glasögonen är stirriga och blanka? Hennes hår är uppsatt i en slarvig tofs mitt på huvudet och den bruna koftan hon bär är uppenbart ett second hand-fynd. Hon är anspråkslös, men otroligt vacker. Böckerna som fyller bordet turas om att öppnas och stängas, medan pennor med olika kulörer lämnar och fyller hennes späda hand.

Hon är stirrig, men fast besluten att insupa livets allra finaste vin. 

Får man berätta om den asiatiske mannen precis vid ingången, som kammar igenom sitt tunna hår med ena handen och samtidigt låter huvudet vila i den andra. Han är fridfull att iaktta, med sitt sömniga anlete som skänker hela omgivningen ett lugn som nästan går att ta på. Ögonen stängs och öppnas i takt med den stilla jazz som smyger ut ur de tak-monterade högtalarna.

Mannen verkar tillfreds och avslappnad, nästan för avslappnad. Jag undrar om han sover med sina ögon öppna?

Jag minns min gamla skolfröken, Eva-maria. Får jag berätta lite om henne?
Hon var en bestämd kvinna, högt aktad och till viss mån även skrämmande. Jag minns hur vi brukade testa hennes tålamod genom att slänga pappersplan tvärs över klassrummet varje gång hon vände ryggen till. Hon hade ett högfrekvent, plötsligt skrik och hennes grovhuggna kindben bröts nästan av på mitten när hon upptäckte våra busstreck.

Hon satte oss på plats och styrde oss i rätt riktning, Eva-Maria. Med minst sagt skräckblandade taktiker.

Affärskvinnan, den närvarande familjen, flickan med kunskapen, mannen som vaket slumrar vid ingången och min stränga fröken. Jag ser er alla, men jag kan inte känna er. Jag känner bara tomheten och den känner mig.

Plötsligt spelas allt upp som i en film framför mig. En film med tusentals olika handlingar och tvister, där alla spelar huvudrollen och varje person jämte gästspelar utan att ens tilldelas en endaste mening att yttra. Parallellt med mig går du utan att vi någonsin interagerar. Kanske nickar du mot mig, kanske vinkar jag åt dig, men aldrig kommer vi att vidröra och aldrig kommer vi att beröra. Jag vill beröra.

Jag tänker prata lite om mig själv.

Det var flera månader nu sedan jag klippte mig, vilket får mina sneda bakåtlugg att framstå som slarvig och hafsig. Jag är uppjagad och törstig på livet, ändock vilsen och sökande. Tangenterna på datorn framför mig alarmerar med sitt mekaniska ljud de övriga gästerna på fiket att någonting, osynligt för dem, skapas på min sida av den mycket tunna skärmen.

Jag tror att jag burit svaret på frågan ända från början. Tomheten jag bär inom mig är kanske det enda man behöver när man försöker berätta en historia om absolut ingenting.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *