Den Minsta Av Näbbar

De hade skrattat åt honom nere på byn och vissa hade till och med gått så långt som att säga att han helt tappat sitt förstånd. Damerna nere på Björnssons Kafé viskade ivrigt när han passerade och på puben, där jargongen var betydligt hårdare, slängdes gliringar både mot och efter honom. Oavsett vad som sades och tycktes så levde han på sin övertygelse. Roland stod i vått och torrt fast vid att det i hålet mitt på golvet i hans ladugård bodde en livs levande råttkung. Lika beslutsam var han om att göra något drastiskt åt saken.

Roland brukade dela upp sitt liv i två etapper. Hela den delen av hans liv fram tills den dag han fastställde att ladugården var förpestad av en råttkung, kallades Livet innan. Det var ett enkelt liv, han hade vid ung ålder fått ärva sina föräldrars gård strax utanför Smedjebacken i Dalarna. Han levde ensam och det passade honom perfekt. Han hade aldrig varit beroende av vänner eller att omge sig med folk utan spenderade mycket hellre dagarna till att pyssla med djuren, trädgården och att se till så att arvet från föräldrarna ej slarvades bort och förvanskades. Etappen som följde, i den era han nu befann sig, var ”livet efter” och det var en långt mer mörk och bekymmersam tid. En tid av sömnlösa nätter och svår huvudbry, där de nattliga ljuden från ladugården höll både han själv och hans boskap vakna. Livet efter var en plågsam tid att leva i och allt hade börjat den dagen han såg den grövsta av svansar flinkt smita ner i det stora hålet i golvet ute i ladugården. Han hittade avföring, spår av gnagare och drog sig direkt till minnes de sagor hans far berättat för honom när han var liten.

Om råttkungen ville han berätta, Rolands fader. En tingest så ondskefull att helvetet självt stängt sina portar. En råttkung var något så groteskt som en enhet av flera råttor som genom kraften av blod och avföring kommit att växa ihop till en och samma kropp. Den starkaste av råttorna i kroppen blev sedan ledaren som styrde de andras väg och drog med sig död och förruttnelse vart de än kom. Spannmål, boskap och allt annat som blockerade dess framfart föll snabbt offer när djävulens egen överman checkade in. Historierna hans far berättade fick håret på armarna att resa sig och i långt fler år än nödvändigt förföljdes han i drömmarna. När dagen sedan kom som markerade starten på Livet efter förstod Roland att detta var en dag han väntat på i hela sitt liv. Han skulle ställas öga mot öga med den mest skräckinjagande av varelser. Det var han eller råttkungen, gården var inte stor nog för de båda.

En fälla skulle byggas. Det viktigaste av allt, hade hans far tydligt poängterat, är att gallret på buren är av bra kvalitet. Om du fångat din råttkung med billigt hönsnät kan du räkna med att du kommer att hitta en tom bur med ett söndergnagt nät. Då har du inte bara en trasig bur på halsen, utan även en helvetets varelse som nu är ute efter blod, ditt blod. Buren var av högsta vikt, därför återanvände Roland en av de jaktfällor hans far lämnat kvar som vanligtvis användes för att fånga räv och andra smådjur. Konstruktionen var som sådan att en viktkänslig platta i burens mitt var sammanlänkad med två luckor placerade på kortsidan av den avlånga buren. I burens mitt skulle han placera lockbetet och helt enkelt invänta att plågoanden i hålet klev in för att festa på kadavret av den hare han skjutit just för sakens skull. När man följaktligen konstaterat att fångsten varit lyckad skulle man vara tvungen att agera snabbt. Enligt hans faders kittlande historier ska det framgå tydligt vilken råtta som är råttkungens ledare och det är också denne du ska sikta in dig på. Huvudet behöver särskiljas från dennes kropp och omgående brännas, för att säkerställa att ledarens jordeliv upphör både fysiskt och själsligt. Därefter uppstår en dominoeffekt och total förvirring hos resterande råttor, där avsaknaden av ledarskap och en tydlig riktning får de kvarvarande gnagarna att en efter en utrota sig själva, upphöra som enhet och slutligen vara helt utrotad. Blotta tanken fick Roland att känna välbehag. Planen var vattentät.

Han föste sakta in den färdigpreparerade buren mot ladugårdens mitt och när änden var cirka en halvmeter från det gapande hålet, stannade han till. Glupskheten skulle övervinna listen och Roland var säker på att han inom bara ett par dagar skulle få bevittna den totala förintelsen av råttkungen hans far alltid talat om. Maktbalansen skulle återställas och efter det skulle inget skadedjur våga sig i närheten av honom eller hans bondgård. Roland förväntade sig att ordet i skogen skulle sprida sig snabbt, på marknivå. Han sköt igen dörren till ladugården och vandrade bort mot huset. I horisonten såg han en rödflammig sol sakta tacka för sig och han ägnade en minut åt att bara stå där och iaktta när dagen klädde om till natt. Han upplevde situationen som speciell, nästintill andlig och i stundens kristna glimmer bestämde han sig för att någon dag framöver hedra en av Pastor Fredrikssons gudstjänster med sin närvaro. Han klev in, släckte lamporna på nedervåningen och stängde dörren till sitt sovrum. Genom ett skitit fönster tittade han en sista gång bort mot ladugården som i utkanten av gården mer och mer försjönk i mörker. I samma sekund som han släckte läslampan och sakta stängde sina ögon, bröts den lantliga tystnaden av ett enormt brak följt av ett högt, isande tjut. Kvällen hade visst bara börjat.

Pulsen steg lavinartat medan han sparkade sig i byxorna och slet på sig sin skjorta. Det isande skriket från ladugården borrade sig in i bröstet och fick hans händer att föra sig fumligt och segt. Han hoppade ner för trappen och innan han kastade sig ut genom ytterdörren, slet han åt sig morakniven och den skarpladdade älgstudsaren han placerat precis intill dörren. Faderns ord ekade i hans huvud:

”Om något går snett, om du slinter med kniven, se då till att ha ett skarpt vapen nära till hands. Antingen till kungen, eller till dig själv”

Han skyndade över det våta gräset, använde lampan på väggen som direkt riktmärke, och på bara några få sekunder var han mindre än två meter bort från ingången till ladan. Tjutet upphörde när han tog ytterligare några kliv fram. Med baksidan av sin ena hand torkade han en kall svettdroppe från pannan. Snabba steg hördes bakom dörren, hundratals eller kanske tusentals små gnagarfötter. Två meter bort, han lyfte gevärspipan mot dörren. Pulsen var nu ohälsosamt hög och hans bröst värkte. En meter. Han sköt långsamt upp dörren och drämde till ljusknappen vilket fick hela ladan att fyllas av ljus. Nu fanns här bara tystnad och en bur med igenstängda sidodörrar. Roland var inte en man som hoppades på för mycket, livet var ganska orättvist och sällan fick man det man förtjänade, men den hopplöshet och besvikelse han kände när han upptäckte att buren så när som på den döda harungen var helt tom, var enorm. En plötslig smäll och ett lågmält kvidande bakom honom fick känslan av besvikelse att utbytas mot skräck. Kunde den varelse han ämnat fånga ha dragit det längre strået? Var det ens möjligt att en blod- och avföringstäckt kropp av råttor spelat honom i sin egen fälla?

Han snurrade på platsen och riktade geväret åt det håll ljudet kommit från. Tunga steg möttes av gnissel från gamla golvbrädor. Ännu ett kvidande läte hördes strax bakom en trasig fodersäck. Med fingret på avtryckaren tog han ett sista steg fram just som en mörk varelse med ett bestialiskt, plågat skrik slungade sig mot honom. Med stängda ögon kramade Roland den kyliga avtryckaren. Han föll bakåt av gevärets kraft och den blodiga varelsen föll över honom. En minut skulle komma att gå innan han åter öppnade sina ögon. Han var inte på något vis skadad eller traumatiserad. Han var helt enkelt bara besviken. För i samma stund som han kramat avtryckaren och slutit sina ögon hade han placerat det isande skrik som fyllt hela ladan. Det var ingen råttkung han fångat och dödat, långt ifrån. Det var inte ens en nedrans gnagare. Det var i själva verket en grävling och till råga på allt en ung sådan. Han lyfte bort den livlösa kroppen från sitt bröst och uppmärksammade det skadade bakbenet. Sannolikt hade harungen i fällan lockat ut den vilsna stackars grävlingen ur sitt dåraktiga val av gryt och med nöd och näppe hade den klarat sig ut innan fällan slagit igen. Roland ställde sig upp, borstade av smuts från byxorna och tittade ner på den blodiga kroppen. Att livet aldrig kunde få vara rättvist.

Han vandrade sakta mot utgången och bestämde sig för att följande morgon hålla en liten ceremoni för den stackars grävling han just försakat. Kanske skulle han säga några ord, kanske inte. Just som han sträckte sig för att släcka lyset, bröts tystnaden på nytt. Ljudet kom från hålet, grytet i mitten av rummet. Hans hjärta slog volter, kanske var det inte över ännu. Kanske fanns det fortfarande chans att han skulle ställas öga mot öga med sin nemesis i alla fall. Denna gång skulle han inte ta några risker utan höll sitt avstånd, riktade geväret mot grytet i mitten av rummet. Ljud, pip och små snabba, tassande fötter. Roland sjönk ner på knä, släppte inte målet ur sikte. Han var skakad av kvällens många tvära kast och de plötsliga av- och påslagen av adrenalin, vilket hade medfört tunga skakningar i hans kropp. Ur hålet uppenbarade sig så slutligen besten bakom ljudet och det var en varelse vars svans Roland för flera veckor sedan sett slinka ner i mörkret. Svansen tillhörde inte ledaren av en råttkung, den tillhörde inte ens en råtta. Tomheten infann sig i samma sekund som det framgick att han, en fullvuxen bonde på snart femtio år, satt med ett skarpladdat vapen riktat mot den minsta och ynkligaste lilla näbbmus han någonsin sett. Utan att kunna hejda det kom tårarna. Ensamma, saltiga tårar som strilade ned för kinderna. Den lilla näbbmusen lyfte på nosen åt Rolands håll och tassade sakta fram mot honom. Han följde musens framfart genom gevärets sikte och innan han visste ordet av det så stirrade de två varandra rakt i ögonen. Han sänkte gevärspipan och näbbmusen klättrade snabbt upp, dansade smidigt fram över vapnet ända tills den nådde pipväljaren.

”Även den minsta av näbbar behöver sin föda”

Roland sade meningen högt, i detta skede av kvällen hade ett svar från musen inte ens förvånat honom. Den lilla krabaten vred frågande på sitt huvud, sprang vidare över kolven och slog sig modigt ned på Rolands högra axel. Om man i byn skrattat åt honom förr var det ingenting mot vad de skulle göra när han berättade om grytet i hans ladugård som huserat inte bara en vilsen grävling, utan även den minsta tänkbara näbbmus. Det var alltså bara du som tjuvat av fodret och skitit ner min lada, tänkte han. Roland fnös till och tittade med en lång blick på sin nyfunna kamrat. Sin tilltänkta nemesis. Kanske skulle det vara trevligt med lite sällskap häromkring. Emellanåt kunde det faktiskt bli aningens ensamt.

Om du mot förmodan skulle befinna dig på Björnssons Kafé eller den närliggande puben, är chansen stor att du hör berättas om den galna bonden Roland och hans tama näbbmus. Historien har berättats på många vis genom åren, vissa versioner mer storslagna än andra. Det enda som aldrig skiljer historierna åt är slutet. Oavsett vem som berättar historien för dig, kommer den att sluta med en uppmaning. En uppmaning om att du ska leta redan på Rolands gamla familjegård, belagd cirka en och en halv mil norr om Smedjebacken, där du själv kan bekräfta det du just fått höra. För på den gamla gården, mitt emellan huset och ladan, finns tre gravar i varierande storlekar. Den första innehåller en ung grävling och den intill hyser bonden Roland själv. I den tredje och sista, lite mindre graven, vilar en tam näbbmus av minsta tänkbara slag. Ovanför dennes grav finns en vacker, hemmasnickrad skylt med tre lika vackert skrivna ord.

HÄR – VILAR – RÅTTKUNGEN

___________________________________

För att läsa mina tidigare noveller, klickar du här!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *