Blänkare #9

Och då, när jag stirrade djupt ner i trattgrammofonens svulstigt triangulära hals, förstod jag att vi båda bara var röster av vår tid. Ett ögonblick där analogt mötte digitalt och ett kort ögonblick där både klockor och hjärtan helt slutade att slå. Men precis som människan åldrats av tidens vingslag, har min trattgrammofon gjort detsamma.

Den fungerar inte alltid, bara ibland. När jag väl får igång mekanismen som gör att stenplattan börjar röra på sig och jag möts av de sprakande tonerna från en sedan länge bortglömd sångerska vet jag att jag upplever, smakar och känner på en svunnen tid. Jag äter tidens vingslag och det äter mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *