Blänkare #24

Det susade till i hennes hår när de svängde runt husknuten, möttes av vinddraget som det stora lägenhetshuset intill fram tills nu skyddat ifrån. Hennes hår var inte uppsatt i en knut eller tofs, utan fick med vinden som hjälpmedel spela helt fritt. Det frigjorde hennes bleka hals, där han kunde urskilja ett litet rosa märke. Inte ett märke av smärta och förnedring, från en knuten näve. Utan en gåva av kärlek och förundran, från två slutna läppar.

Med henne vid sin sida ville han aldrig igen ta det säkra före det osäkra.
Tillsammans skulle de lämna lä.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *