Blänkare #23

Det var inte så mycket smärtan i sig det handlade om, snarare avsaknaden av allt annat.
Hålet han grävt var nu så djupt att det där nere på botten börjat svalna. Under jord, långt borta från skratt och spring. För var spadtag blev gropen djupare, för var spadtag än svalare. Det var i avsaknaden av allt annat som smärtan först gjorde entré, den fick där chans att bli helt central. En sista gång skulle han komma att sträcka sig mot värmen. Imorgon, en sista gång. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *